När verkligheten bryter samman och omgivningen bara kan beskrivas som absurd och surrealistisk behöver man en referenspunkt. Referenspunkten är väldigt viktig eftersom det är ditt enda sätt att veta om det är du eller världen kring dig som har blivit vansinning. Min referenspunkt för dagen var Deborah Walker, avdelningschef på IBM, på väg hem via New York, och liksom jag förstagångsbesökare i Indien.
Deborahs mor och far, som just diagnostiserats för cancer, flyttade till USA från Slovakien på femtiotalet, så i Sverige hade hon varit en ”andra genertionens invandrare”, men i Indien var hon, liksom jag antar att hon är hemma i Connecticut, lika amerikansk som pannkakor och äppelpaj. Under det tidiga nittiotalet när IBM etablerade sig i östeuropa kunde hon ha god nytta av sina kunskaper om såväl språk som kultur, i Indien var vi däremot båda två på djupt vatten.
Men liksom. Ett av problemen med hur man ska bete sig när det blir för knäppt i Indien är att det finns en ledig roll som väntar på att fyllas dig som vit europe med tydliga åsikter, men just den försöker i alla fall jag att undvika, vilket i och för sig kanske är fel tänkt. Jag vet inte.
Något som jag däremot är helt säker på är jag i framtiden kommer att undvika, för att inte säga sky, alla flygbolag hemmahörande i utvecklingsländer. Det finns nämligen en väldigt bra anledning till att de kallas just utvecklingsländer – de är liksom inte framme ännu, utan håller fortfarande på och försöker klura ut hur man gör för att vara ett land. Något som jag däremot kommer att ha svårt att undvika, om jag kommer tillbaka till Indien, är tyvärr flygplatserna. Nu vet jag att när man säger ”flygplats” så får de flesta människor en inre bild incheckingsdiskar, säkerhetskontroller, avgångstider, och kanske till och med tax free shopping. Nej. Glöm det. Den internationella terminalen i Bangalore, ”Indiens Sillicon Valley”, är inte datoriserad och påminner mest om en bussterminal. Det finns inget naturligt flöde för hur man ska röra sig, och följdaktligen lyckades jag prata mig förbi säkerhetskontrollen och få min väska checkad till SFO utan genomlysning. (Echelon har nog lagt av sig, för jag berättade det för Erika över mobiltelefon innan vi lyfte och inget hände – vi får se om väskan finns när jag landat.)
Tyvärr finns det fler anledningar att jag inte litar på att mitt bagage är med på planet. Två ord: Air India. I resten av världen betyder ”direkt flight” att man flyger direkt från A till B (ja, jag kollade med min refernsperson), men på Air India betyder det att man mellanlandar i C (ok) och tvingar alla att gå ur planet med sitt handbagage och gå igenom ny inchecking (med lådsasbiljetter som man får på väget ut ur planet) och ny säkerhetskontroll (inte ok). Dessutom är tidtabellen i bästa fall att betrakta som en rekomendation.
Dam i nöd. Att gå ut och in i planet kan man väl ta med jämnmod om man som jag bara har en
laptopväska att bära. Om man som Shirim på raden framför mig har en åttamånaders son, handväska, skötväska, och en stor bag att släpa runt är det helt enkelt inte lika roligt. (Tro naturligtvis inte att personalen lyfte ett finger för att hjälpa henne – de var normalt helt upptagna med att springa runt i klunga och tjattra i munnen på varandra om dubbelbokningar och bagage som inte får plats – eftersom ingen kollar bagaget på vägen in...) Shirim och sonen var på väg till Chicago för att ansluta till maken som jobbar för Dell. Två till fem år räknade hon med. Som ni förstår var det inte så svårt att sätta sig in i hennes situation, och dessutom fick jag spela hjälte och bära väskor. Jag fick även bära sonen (Doghan?) en kort stund, och jag såg på människorna runt oss när vi rörde oss så en kort stund på flyplatsen i Bombay, att de måste ha sett ut som någonting helt annat, och en kort stund hade jag en känsla av att faktiskt vara någon helt annan. Jag fick inte bära så länge dock, tweed är inte lika mysigt som sari, och jag luktade antagligen helt fel. Titut dög jag däremot för.
Att anlända till Frankfurt och byta till United var som att komma hem.