Marin Headlands

Thea gillar stranden.

Med en utmärkt frukost från Ella’s i magarna åkte över bron för att undersöka Marin Headlands, den närmste delen av det stora naturreservat som tidigare var militärt. Militära områden ser ut på ett särskilt sätt, men jag kan inte helt beskriva hur. Kanske är det de skenbart irrationella vägnäten, den funktionella avsaknaden av utsmyckning eller de stora, tysta lagerbyggnaderna; jag kan inte sätta fingret på det. Dessutom är det ett gammalt och bitvis övergivet område, i den över halvkilometerlånga, enfiliga tunneln in i området blandas ”Mutant – efter katastrofen”-känslan med tydliga vibbar från slutet ur T3.

Ute ur tunneln är naturen karg, nästan fjällik, och där är väldigt svårt att tro att San Francisco inte är mycket mer än 10 minuter bort i dimman. På besökcentret, som är inrymt i det gamla kapellet, är det lugnt och vi får tag på bättre kartor. Det känns orimligt, men det enda jag tycker platsen liknar är forskningsstationen vid Tarfala. Vi tittar på utsikten, bron och containerfartyg från ett av de gamla batterierna, och åker sedan ned till Rodeo Beach vid Fort Cronkhite. Vi noterar att hundägare här, liksom i resten av världen antar jag, gärna låter sina hundar springa fria i naturreservat bland fridlysta fåglar, och Thea konstaterar att det finns mycket sand på stranden.

Röd knapp

Vid halv ett öppnar SF-88, ett bevarat luftvärnsbatteri från kalla kriget, sin visning. Veteraner från baser i Europa, Asien och Amerika förevisar missiler, radaranläggning, servicegarage, och missilbunkern – komplett med hiss och lucka. Vi får intervjua pensionerade luftvärnsofficerare om skillnaden mellan att serva den vätskedrivna Ajaxmotorn mot fastbränslelösningen i Herkulesboostersteget, om surface-to-surface kapacitet och utplaceringen i Västtyskland, lämpligheten att använda Nikemissilerna mot ballistiska missiler, och inte minst att de användes för att leverera taktiska kärnvapen. (Ja, USA:s senaste överjordstest ska ha använt Nike som bärare.) Kort sagt, Mathias fick åka kärnvapenmissilshiss och prata med människor som faktiskt bryr sig om sådana här saker. Mycket uppskattat.

Slutligen såg vi två skyltar värda att nämnas, den första klargjorde att man vare sig fick campa eller ha med sig skjutvapen in i parken, den andra sammanfattar det kalla kriget som en ideologisk konflikt mellan kommunism och demokrati under 1900-talets andra hälft. Uppfriskande klarsynt.