Footy

Att korsa stilla havet är, ur jetlaghänseende, något helt extra. För att komma hem klev jag på planet i Melbourne halv elva på lördagsmorgonen, flög i 16 timmar, och landade halv tio på lördagsmorgonen. Under flygningen satt jag för andra gången i mitt liv bredvid en professor i engelsk litteratur specialiserad på Shakespeare. (Förra gången var 1998 på väg till Japan.) Han var på väg hem till Nova Scotia och tyckte numer att Stormen är det största av Willys verk.

Det är vinter i Melbourne, parkerna och monumenten över världskrigen, övriga krig, och imperiet står tätt. Hotellet var utmärkt utan att vara exklusivt, rummet bra, och det lilla gymmet med varma och kalla bassänger samt utsikt cricketplanen, parkerna och skyskraporna föredömligt. Jag har tidigare helt underskattat nöjet med trappmaskiner.

Via Elizabeth i min kurs träffade jag lite folk från Royal Scandinavian Golf Club. Vi åt koreanskt som en golfcollegekille hade fått lära sig av Adam Alsing och jag fick låna ett sässongspass till fredagskvällens derby i Australian Rules Football, eller ”Footy” som de säger där. Med öl, köttpaj, och St Kilda-halsduk såg jag från en utmärkt plats hur vi efter en jämn inledning krossade Geelong.

Två av 46000

Michael, som förklarade reglerna och tog hand om mig, flyttade till Australien för ungefär 10 år sedan för att läsa en Restaurant Manager-utbildning som visade sig vara två och ett halvt år lång (alternativet hade varit villa, vovve, etc) och jobbar nu som eventansvarig på det stora hotellkasinokomplexet. Vi tittade snabbt in ett par av deras salar, bland annat en där McD skulle köra en stor (1000+) välgörenhetsmiddag under kristallkronorna.

Jag satte 10 dollar på att St Kilda skulle göra första målet, vilket de efter viss förvirring och förklaring faktiskt gjorde. Längs vägen till flygplatsen hjälpte taxichauffören mig att växla in kupongen, men väl på flygplatsen tog säkerhetskontrollen så lång tid att nästan 40 australiensiska dollar nu pryder bardisken mellan köket och vardagsrummet.