Buktbad

Kluddet i bakgrunden är Alcatraz.

Efter jobbet hämtade jag först upp Thea på dagis och sen Erika på Mt Zion. Vi åkte ned mot Crissy Field, kikade in lite i gymnastiksalen Thea ska till på lördag, och parkerade borta vid bunkrarna, grillplatserna, och en av stränderna. Andra barn kan (det här vet vi – vi såg andra barn där) vada i vågorna och springa undan när vattnet kommer, men inte Thea; hon sprang, med ett glädjetjut, rakt ut och dök i vågorna. På vägen hem var både Theodora och Erika ganska blöta.

Thea i Applebutiken

"mine"

På Applebutiken idag köpte vi en liten Airplay. Så nu lyssnar bilstereon på 102.5 Erikas iPod. Thea var först lite tveksam, men blev snabbt på bättre humör när hon såg alla datorerna, och på riktigt bra humör när hon fick sitta ned vid en barnvänligt placerad iMac och spela ett Doraspel. Som barnvakt var det bättre än glass.

När vi blivit klara, ville Thea sitta kvar vid datorn och leka, så vi fick släpa med oss ett skrikande barn ut ur affären… Vissa barn gillar leksaksaffärer, Thea gillar datoraffärer.

Bröllop

Folk

Frasse som jobbar på Oracle och Andi, från Indonesien, gifte sig i fredags. Vi var, alla tre, på fest i Palo Alto. Andis syster och systerdotter dansade Balinesisk dans, och Erika sjöng, under mindre formella omständigheter och till Theas stora missnöje, "La Isla Bonita" (på karokemaskinen, efter att de indonesiska systrarna jobbat sig igenom country och Abba spåren). Lite senare blev allt bra igen när Thea fick ha micken och dansa och mima.

Äventyr i Palo Alto

Åka båt!

I söndags var vi och paddlade kanot, grillade korv och gick längs varma stigare upp för kullar tillsammans med Andy och Leoniide. Leoniide kallar Foothills för djungeln, och mycket riktigt såg vi en skallerorm.

Ormen var jättetråkig och skallrade inte alls. Den låg mest på vägen och ormade sig tills det kom Park Rangers och tog hand om den. Vi hade större problem med korv-getingar som inte vill lämna vår lunch ifred. Tjejerna stördes inte så mycket av det, de hade fullt upp med att undersöka det torrlagda diket bredvid grillplatsen.

Theodora the Explorer!

Varje gång man åker till Leoniide så händer det något kul, förra gången var det hoppborg och nu kunde man inte bara få besöka den nya lekstugan utan även få låna en trehjuling och cykla runt kvarteret. Springa i vattenspridaren var, trots att den såg ut som en blomma, så 1900-tal att ingen av tjejerna tyckte det var värt besväret.

Lite publicitet..

Den här artikeln publicerades idag i the Chronicle om vår kommande konsert (fredag och lördag). För de som är nyfikna så har jag bestämt mig för att sjunga kvar i The choral society under hösten också. Tisdagens rep med full orkester var maffigt. Mycket pukor!!
Ikväll ska vi repa i Davies Symphony Hall, där konserten ska vara, ska bli spännande.

Körveleri...

Även om det är kul och en utmaning att sjunga jättestor konsertkör så blir det lite lätt opersonligt, lite som att sjunga med till skivan, dessutom så saknar jag barbershopen lite.

Det finns en mycket bra och flera bra barbeshopkörer runt bayen. San Francisco Sound Waves tillhör inte dem... MEN de är trevliga ändå och och är den ända kören som ligger på ett lämpligt avstånd från vårat hem (även om drömmen är att sjunga med i Bay Area Showcase i Santa Clara). SÅ jag beslöt mig för att titta till dem lite.

Nåväl, Vi börjar med replokalen. Det är en jättestor sal inne i det gigantiska men väldigt nedgångna Laguna Honda Hospital byggt någon gång i början på förra seklet. Gardinerna, som är i stooort behov av tvättning, hänger på trekvart, det är svårt att helt koncentrera sig på sången för att rören bankar mm. Utanför ligger den San Franciscoanska dimman tjock. Klart spooky stämning.

Uppe på gradängerna i den jättestora salen står ett 10 tal små tanter, hmm tänker jag, de flesta är betydligt mer än dubbelt så gamla som jag ... jag får vara med på uppsjungningen, som är allt annat än ren... hmm igen. Jag är nästan färdig att gå.

MEN, då sjunger vi en barberhsop sång och faktiskt, det låter helt ok. Vi repar lite på någon låt, en efter en har andra små (och stora) damer droppat in så medelåldern är lite lägre och kören större nu... Alla är vänliga och glada och hjälpsamma och nyfikna på mig. De ler stort när jag säger att jag sjunger Baritone, tydligen är sångare i denna stämma eftertraktade här också.

SEN händer det. Det kommer in en stor drös med människor till (körens storlek dubblas...) Det är nybörjare som har varit iväg på specialundervisning under första timman. Bland dem finns även tjejer i min ålder. Vi repar lite på några låtar och det börjar kännas rätt så som vanligt, om man bortser från det konstanta ackompanjemanget av bankande rör...

Det var kul att vara på besök men vi får se vad som händer, kanske är jag kvar i Choral society under hösten också, det är ju lite kul att sjunga något annat än bara barbershop även om Sound Wave verkar vara en trevlig liten kör med potential i alla fall...

Nya frisyrer

kort hår och tofsar

Thea har blivit långhårig, så långhårig så hon numer kommer hem från dagis med de allra mest bedårande små frisyrer, till exempel som de här små söta tofsarna. Dagisfröknarna, Ms Maritza och co. (japp Thea har nu bytt till stora gruppen där 2-4 åringarna går och det går hur bra som helst) verkar tycka att det är kul att fixa med de små flickornas hår, och nu har äntligen Theas små fjun blivit tillräckligt långa för att göra något med till Theas stora förtjusning. Själv har jag blivit korthårig igen och undrar varför jag väntade så länge...

Footy

Att korsa stilla havet är, ur jetlaghänseende, något helt extra. För att komma hem klev jag på planet i Melbourne halv elva på lördagsmorgonen, flög i 16 timmar, och landade halv tio på lördagsmorgonen. Under flygningen satt jag för andra gången i mitt liv bredvid en professor i engelsk litteratur specialiserad på Shakespeare. (Förra gången var 1998 på väg till Japan.) Han var på väg hem till Nova Scotia och tyckte numer att Stormen är det största av Willys verk.

Det är vinter i Melbourne, parkerna och monumenten över världskrigen, övriga krig, och imperiet står tätt. Hotellet var utmärkt utan att vara exklusivt, rummet bra, och det lilla gymmet med varma och kalla bassänger samt utsikt cricketplanen, parkerna och skyskraporna föredömligt. Jag har tidigare helt underskattat nöjet med trappmaskiner.

Via Elizabeth i min kurs träffade jag lite folk från Royal Scandinavian Golf Club. Vi åt koreanskt som en golfcollegekille hade fått lära sig av Adam Alsing och jag fick låna ett sässongspass till fredagskvällens derby i Australian Rules Football, eller ”Footy” som de säger där. Med öl, köttpaj, och St Kilda-halsduk såg jag från en utmärkt plats hur vi efter en jämn inledning krossade Geelong.

Två av 46000

Michael, som förklarade reglerna och tog hand om mig, flyttade till Australien för ungefär 10 år sedan för att läsa en Restaurant Manager-utbildning som visade sig vara två och ett halvt år lång (alternativet hade varit villa, vovve, etc) och jobbar nu som eventansvarig på det stora hotellkasinokomplexet. Vi tittade snabbt in ett par av deras salar, bland annat en där McD skulle köra en stor (1000+) välgörenhetsmiddag under kristallkronorna.

Jag satte 10 dollar på att St Kilda skulle göra första målet, vilket de efter viss förvirring och förklaring faktiskt gjorde. Längs vägen till flygplatsen hjälpte taxichauffören mig att växla in kupongen, men väl på flygplatsen tog säkerhetskontrollen så lång tid att nästan 40 australiensiska dollar nu pryder bardisken mellan köket och vardagsrummet.