Gustafssonkomplex (Presidio igen)

När jag kommer ut har det lätta duggregnet dragit sig undan och lite sol skiner faktiskt igenom på de fuktiga trottoarerna. När jag svänger höger på Clay ser jag ut över bukten, vattnet är mörkt och Marin på andra sidan skymtas bara genom det grå. Det ser ut att fortfarande regna där borta. Det är inte alls lika tråkigt att springa i staden idag, och lukten av blöta gator blandat med grönskan från trädgårdarna och parken påminner om nollningstid i Uppsala.

När jag kommer in i parken luktar det jord, bark och frisk lukt jag inte kan placera förrän jag minns att det faktisk växer eucalyptus här. Mina ben känns väl stumma efter gårdagens tur, men mina nike tennisskor för hardcourt både dämpar och stadgar bra. Bron syns förbluffade bra, och det låter som om det skulle pågå en knattefotbollsmatch en bit bort bland träden, men jag kan inte se något och egentligen är jag väl i fel världsdel för fotboll.

När jag korsar Mac Arthur börjar det försiktigt gå uppför igen. Jag måste andas tyngre och lukterna försvinner. I en trekorsning stöter jag på några som är ute och går, det irriterar eftersom jag har uppskattat ett vara ensam med mig själv och bara springa. Sartre skulle kanske ha en åsikt om det här (om han inte vore död vill säga), men hursomhelst hjälper det mig att inte fuska i uppförbackarna.

Jag kommer ut i en glänta och duggregnet är tillbaka. Det svalkar skönt och tilltar sakta medan jag springer den sista biten. Tillbaka vid Clay syns bukten inte längre.

(Ja, det här blir den sista löpningsberättelsen.)